När jag satt på bussen på väg till jobbet i morse kom tankarna upp på tiden från högstadiet. Herregud vad mycket man egentligen gjorde. Elelr så gjorde man ingenting alls.
Men kom ihåg en sak extra mycket: Denice. Det var en tjej som är ett år yngre än mig. Tydligen tyckte om mig så mycket man kan tycka om någon.
Hon bevakade mig. Hon kollade på mig. Och sist men absolut inte minst, hon skrev en bok om mig. I den stod det allt om mig. Och där stod det mer än vad jag själv visste om mig själv. Det var faktiskt lite "scary", dock väldigt gulligt.
Det blev ingenting mellan oss, pga att hon inte var min typ. Visst hon var snäll som skrev en bok om mig. Men utséende mässigt var det inget för mig. Visst, dom flesta säger att insidan är viktigast. Och det kan jag hålla med om. TIll viss del.
Men herregud, hur många av Sveriges befolkning fastnar för någons insida? Det första man fastnar för är ju utsidan.
Eller har jag fel? Säg isåfall till.

När jag tar bussen in till stan från jobbet så räknar jag med att det tar exakt 16 min. Men vet du vad det tog? Det tog 1 timma, och 2 min. Det var tydligen nån lastbil som hade kört av vägen eller något likande. Därför tog det så lång tid.
Men herregud, att sitta i en buss som har takluckan stängd, luftkonditioneringen var söndrig osv är inte det man längtar efter jobbet direkt.
Som tur är hade jag ett sällskap vid namn Joanna. En tjej som jobbar med. Tack för sällskapet Joanna.
Tack för våran vänskap i huvudtaget.

Imon är det fredag. Lika mycket trafik då? Det hoppas jag inte!